Ska jag säga upp mig efter bara sex veckor?

Efter bara sex veckor på min första arbetsplats som sjuksköterska var jag redo att gå vidare.

Under första veckan upptäckte jag samarbetssvårigheter på mottagningen. Under den andra växte min irritation. Den tredje veckan fick jag söka mig till vårdcentralen eftersom jag hade konstant hög puls på jobbet, till följd av den inre stress jag upplevde.

Den fjärde veckan hade jag uppföljningssamtal med chefen, som inte verkade se situationen som särskilt problematisk. Under den femte veckan skrev jag avvikelser och vi hade ett gemensamt möte på mottagningen. Men det gjorde ingen större skillnad. Kollegan fortsatte precis som vanligt.

Jag började söka jobb.

Efter sex veckor var det klart. Jag hade fått ett nytt jobberbjudande som jag tackade ja till, med flera tusen kronor högre lön och betydligt kortare avstånd till arbetsplatsen.

Hejdå, två timmars pendling till stan! Jag kommer inte att sakna dig.

Hejdå, kollegan på mottagningen! Jag hoppas att vi aldrig mer kommer att jobba tillsammans.

Men för att vara helt ärlig ville jag verkligen inte att det skulle bli så här.

Jag hade precis kommit in i arbetet, fått flera nya och trevliga kollegor, börjat hitta mina rutiner och äntligen börjat sova på nätterna igen. Och nu skulle jag redan behöva söka mig vidare.

Vad har jag lärt mig av det här då?

Att livet inte alltid går som man har tänkt sig?

Livet går faktiskt väldigt sällan som man har tänkt sig. Men det är väl bara att fortsätta framåt.

Trots att det känns lite läskigt och jobbigt att börja om från början – igen – vet jag någonstans innerst inne att det här är rätt beslut för mig.

Jag tror att det finns en mening och ett syfte med det som händer. Att något gott kan komma ur situationen, även om jag inte kan se helheten riktigt än.

Jag litar på att Gud, som har börjat ett gott verk i mig, ska fullborda det. Jag tror på att Han inte överger mig, utan har en plan som sträcker sig hela vägen till målet (Filipperbrevet 1:6).

För att knyta ihop säcken och återvända till frågan sammanfattar jag de fem faktorer som låg bakom mitt beslut att säga upp mig.

1. Den psykosociala arbetsmiljön

Vi tillbringar en stor del av vår vakna tid på jobbet. Att stå ut med en ohållbar arbetsmiljö 40 timmar i veckan, ungefär 2 000 timmar om året, är inget jag vill göra.

För mig blev det tydligt att situationen inte var hållbar. Jag hade försökt påverka den, men insåg att jag inte kunde förändra förutsättningarna på egen hand. Kollegan skulle inte flytta på sig och chefen verkade varken vilja eller kunna göra särskilt mycket åt situationen.

Jag kunde förstås välja att stanna och hoppas på en förändring. Men hur länge skulle jag orka vänta?

2. Arbetsuppgifterna

Jag visste att arbetsuppgifterna på mottagningen var begränsade. Däremot insåg jag inte hur snabbt jag skulle bli rastlös och vilja lära mig mer.

Jag har ju precis avslutat min utbildning. Jag har så mycket kvar att lära mig och behöver få utvecklas praktiskt i min nya yrkesroll.

Jag vill inte bara känna mig trygg i det jag redan kan. Jag vill också få möjlighet att bli bättre.

3. Framtiden

Det finns gott om jobb inom psykiatrin, men också ett stort och växande behov av sjuksköterskor inom äldreomsorg och hälso- och sjukvård i hemmet.

Enligt SKR beräkningar kommer antalet personer som är 85 år eller äldre att öka kraftigt under det kommande decenniet. Även mina egna föräldrar tillhör den gruppen.

Att kunna hjälpa till rent konkret inom vården ligger därför mig varmt om hjärtat. Men för att kunna göra det behöver jag bygga upp min praktiska erfarenhet och bli tryggare i min yrkesroll.

Jag behöver helt enkelt komma vidare från den begränsade erfarenhet jag har i dag.

4. Ekonomin

När jag planerade min framtid som sjuksköterska hade jag ett drömscenario där min första lön skulle ligga runt 40 000 kronor i månaden.

Vilket jag fortfarande tycker att alla sjuksköterskor borde kunna sikta mot. Punkt och slut!

När jag väl började söka jobb insåg jag att verkligheten såg annorlunda ut. Jag accepterade en lägre lön i utbyte mot bra arbetstider: dagtid, utan kvällar och helger.

Men när jag nu bytte från Region Stockholm till en privat arbetsgivare kunde jag få en högre ingångslön, närmare det jag hade föreställt mig från början.

Det blev alltså ytterligare en faktor som talade för att gå vidare.

5. Avståndet till jobbet

I Stockholmsområdet är det inte ovanligt att pendla en timme enkel väg.

Att arbeta heltid, ha en timmes lunch och pendla två timmar om dagen innebär att man är borta hemifrån omkring 55 timmar i veckan.

Med det nya jobbet får jag ungefär 30 minuters restid totalt per dag och en arbetsvecka på 37 timmar.

Det innebär att jag får tillbaka ungefär 16 timmar varje vecka!

Sexton timmar. Varje vecka.

Det är ju hur bra som helst.

När jag väl vägde för- och nackdelarna med att stanna kvar eller gå vidare fanns det helt enkelt fler argument för att söka nytt jobb än för att stanna.

Det betyder inte att det var ett enkelt beslut. Jag hade gärna velat att min första arbetsplats som sjuksköterska skulle bli en bra start på yrkeslivet.

Men nu blev det inte så.

Och kanske är det just det jag får acceptera: att en omväg inte alltid är detsamma som att ha valt fel.

Men jag är ändå nyfiken på hur andra skulle ha resonerat.

Hade du stannat längre och gett arbetsplatsen en chans till, eller hade du också valt att gå vidare när så många saker pekade åt ett annat håll?

Finns det egentligen någon gräns för hur kort tid man bör stanna på sitt första jobb – eller är det viktigare att lyssna på vad situationen faktiskt säger en?