Should I stay or should I go?

If I go there will be trouble, if I stay it will be double…

Under veckan som gått har jag pendlat mellan hopp och självförakt, fått stöd och kraft från min bönegrupp och klickat på tre jobbannonser.

Jag har återigen fått bekräftat att jag inte trivs med för många repetitiva arbetsuppgifter och att jag, trots min osäkerhet, måste fortsätta framåt för att kunna utvecklas i mitt nya yrke som sjuksköterska.

Jag valde att tacka ja till mitt nuvarande jobb på mottagningen eftersom jag kände mig trygg i den miljön.

Jag visste att det var en bra grupp människor. Jag visste att arbetsuppgifterna inte var för svåra, även om man möter människor med psykisk ohälsa, vilket förstås kan vara komplicerat. Arbetstiderna var bra – dagtid, inga kvällar eller helger – och lönen tyckte jag var acceptabel.

Men det jag inte visste var att arbetsmiljön på mottagningen inte fungerade särskilt bra.

Att behöva dela ansvaret med en kollega där samarbetet inte fungerar och samtidigt låtsas som ingenting är ohållbart.

Jag försökte lyfta frågan med chefen, men fick till svar att jag ska fokusera på att lära mig arbetet eftersom jag är ny i yrket och inte har varit på arbetsplatsen mer än en månad.

Dessutom ska jag inte tala om för min kollega, som har varit där i flera år, hur hen ska sköta sitt jobb.

Förra veckan gjorde jag två avvikelser baserade på händelser som direkt hade drabbat patienter.

Det verkar vara något ganska ovanligt på arbetsplatsen. Nu ska vi ha ett möte för att diskutera dessa.

Jag önskar att mina kollegor hade skrivit avvikelser under årens lopp för att kunna lyfta sådant som inte fungerar.

Nu blir det en ganska obehaglig överraskning.

Och jag vet inte riktigt om man blir mer poppis hos ledningen när man är den som står och pekar på allt som är fel.

Samtidigt känner jag att jag inte har så mycket att förlora.

Det finns faktiskt problem som behöver lyftas. Och det finns en kollega som kanske skulle behöva mer stöd, andra arbetsuppgifter eller i värsta fall omplaceras?

Inte för min skull.

Jag vet ju inte ens hur många veckor eller månader jag kommer att orka vara kvar.

Men för patienternas skull.

Så nu ska jag fortsätta leta efter nya jobb.

Det positiva är i alla fall att det finns gott om jobb. Jag behöver inte oroa mig för att inte hitta arbete nu när jag är legitimerad sjuksköterska.

Det som är mindre positivt är att jag, eftersom jag har nästintill ingen klinisk erfarenhet, nog behöver söka en annan typ av arbete än det jag kanske egentligen föredrar.

Det finns några ”hundår” kvar innan jag kan känna mig tillräckligt säker för att arbeta självständigt som sjuksköterska. Just nu är jag bara i början av resten av mina tjugo år i yrket.

Och det är kanske det som känns svårast.

Jag vet inte om jag ska stanna kvar och försöka få det här att fungera. Jag vet inte om jag ska söka mig vidare till något annat. Jag vet inte heller vilken typ av sjuksköterska jag vill bli eller vilken väg jag ska välja.

Jag vill att Gud ska tala till mig högt och tydligt om vilken väg jag ska gå.

Så att jag kunde ta nästa steg med åtminstone någon form av säkerhet om att jag är på väg i rätt riktning.