Mer fritid och pengar i plånboken medan världen brinner

Idag går Sverige till val. Debatten som har pågått under hösten 2026 har kretsat kring frågor som ”mer fritid och mer pengar i plånboken”, ”billigare tandvård och kollektivtrafik”, ”vi lovar sänka bensinskatten” och ”gratis arbetsskor för personalen inom hemtjänsten”.

Samtidigt pågår kriget i Ukraina, Mellanöstern fortsätter att präglas av krig och konflikter, glaciärer smälter och klimatförändringarna orsakar allt fler konsekvenser. AI utvecklas i en rasande takt och skapar framtida hotbilder som vi fortfarande försöker förstå.

När man lyfter blicken och ser saker ur ett större perspektiv kan många av de problem som politiker lovar att lösa åt oss plötsligt kännas ganska små.

Det går bra för Sverige på många sätt. Och kanske är det just därför vi har möjlighet att ägna så mycket tid åt att diskutera detaljer och kämpa för det som gynnar oss själva.

Det känns tungt, men samtidigt väldigt mänskligt, att se hur historien upprepar sig gång på gång.

Vi tappar fokus på det som är viktigt på riktigt.

I stället för att fundera på hur vi tillsammans kan bidra till att göra världen lite bättre, hamnar fokus lätt på vår egen bekvämlighet. Det som gör livet lite enklare för oss själva just nu.

Lite mer fritid. Lite mer pengar i plånboken. Lite billigare att åka bil. Lite billigare att låna pengar och konsumera.

Och hjulen snurrar snabbare och snabbare.

Fast kanske kör vi åt fel håll.

När livet inte längre är lika bekvämt, när saker och ting inte längre känns lika självklara, kanske vi tvingas börja ta itu med de större frågorna.

Hur ska vi värna om jordens resurser? Hur ska vi fördela våra gemensamma tillgångar? Hur ska vi ta hand om varandra? Hur skapar vi ett samhälle där vi inte bara tänker på vad vi själva kan få ut av det?

Jag hörde en politiker säga så sent som igår:

”Ja, planeten mår piss. Men mänskligheten kommer att klara sig.”

Jag tror att vi alla gärna vill tro på det.

För om det stämmer kan vi fortsätta som vanligt.

”Åh, vad skönt att höra. Någon som verkar ha koll på läget säger att vi kommer att klara oss. Nu kan vi slappna av.”

Relax. Things will be just fine.

Jag är inte bättre än någon annan när det kommer till kritan. Jag vill till exempel jättegärna jobba kortare dagar med full lön. Såklart.

Men det är inte det viktigaste för mig.

Jag vill att det ska löna sig att ta bussen i stället för bilen. Jag vill att alla ska ha tillgång till vård utan orimligt långa väntetider. Jag vill att äldre ska kunna erbjudas god omsorg. Jag vill leva i ett samhälle där det lönar sig att vara en människa som bryr sig om andra – inte bara om sin egen plånbok.

Men jag har inga färdiga lösningar eller banbrytande idéer om hur vi ska ta oss dit.

Det enda jag känner att jag kan göra just nu är att tuffa vidare som vanligt och försöka dra mitt strå till stacken. Fortsätta arbeta och betala skatt. Välja bussen framför bilen när det är möjligt. Inte köpa en massa saker jag egentligen inte behöver. Skippa flyget när jag kan ta mig fram på annat sätt.

Små saker.

Kanske alldeles för små.

Jag önskar att världen skulle vara en bättre plats för oss alla, men just nu känns den drömmen långt borta, nästan utom räckhåll.

Och samtidigt funderar jag på mina egna drömmar och mål.

Ibland känns det nästan fåfängt att jaga efter mer till mig själv när det finns så mycket större problem att ta itu med.

Men kanske är det också fel tänkt.

För vi kan inte alla lösa världens problem. Vi kan inte bära hela mänsklighetens framtid på våra axlar.

Men vi kan fundera på vad vi själva bidrar med.

Vad vi prioriterar.

Vad vi konsumerar.

Hur vi behandlar människorna omkring oss.

Och kanske framför allt – vad vi väljer att lägga vår tid och vår energi på.

Så frågan jag lämnar till mig själv, och till dig som läser, är:

Om vi lyfter blicken från vår egen lilla vardag – vad kan vi göra för att bidra till att världen blir lite bättre?