Lycka och meningen med livet

Jag kommer så väl ihåg hur jag vände mig till Gud och bad om hjälp under tiden som jag blev mobbad i skolan när jag var 10 år gammal.

Från den tiden blev mitt liv aldrig sig likt. Jag, som alltid hade haft bra självförtroende och tyckt att jag var lyckligt lottad på många sätt, tappade fotfästet. Efter ett tag ville jag bara försvinna.

Jag kände att Gud inte svarade på min bön och förstod inte hur han kunde tillåta att jag blev mobbad. Jag kände mig helt ensam, som om det inte fanns någon i hela världen som kunde förstå mig.

Även om mobbningen slutade efter ett tag har känslan av ensamhet och av att inte vara accepterad aldrig lämnat mig. Att ha en bra relation med min familj, leva i ett kärleksfullt äktenskap med min man och ha helt underbara barn har inte kunnat reparera det djupa sår som de där åren på lågstadiet skapade inom mig.

Jag tänker att det kan vara en del av orsaken till att jag har sökt högt och lågt, försökt fylla tomrummet med relationer, karriär, pengar, alkohol, self-help-böcker och kurser…

Men jag hittade inte någonting som hjälpte, och det fanns ingen mentor eller guru som kunde svara på mina frågor.

Vad är meningen med livet?

Vad ska jag göra med mitt liv?

Vart är jag på väg?

Det måste finnas mer än det här.

Det bara måste finnas en mening med allt. Om inte för min egen skull, så för barnens. Allt annat vore olidligt.

Eftersom vi alla vet med 100 procents säkerhet att vi en dag lämnar jordelivet känner jag att det är min uppgift att kunna ge hopp och tröst till mina barn. Att kunna förklara att livet är så mycket mer än bara det vi ser och lever här och nu.

Jag vill ju verkligen inte tänka på att våra själar kommer och går fram och tillbaka i livets kretslopp. Att vi behöver komma tillbaka om och om igen för att lära oss av våra misstag. Att vi nollställs och slängs in i en ny kropp gång efter gång tills vi är färdiga här på något sätt och kan lyftas till en ny ”dimension” eller lösas upp till intet.

Nej tack.

Jag vill inte heller tro på att livet helt saknar mening. Att vi föds av en slump, hittar en partner, skaffar några barn, skapar utsläpp av x antal ton CO₂ under en livstid och efter döden försvinner härifrån för gott genom att bli nedgrävda för att bli en del av jorden.

Det känns väldigt dystert.

Dessutom finns det för många saker som inte kan förklaras genom ateismens eller evolutionens syn på livet. För mig räcker det att iaktta naturen och dess detaljerade rikedom, världens sju underverk och alla mirakel som sker dagligen – stora som små.

Så många händelser som inte går att hitta en förklaring till. Saker som sker som inte borde vara möjliga. Vi kan inte bara vifta bort allt genom att tänka att det var ”slumpen” som avgjorde.

Att tänka att vi själva på egen hand kan hitta lyckan genom att ha en viss livsstil, en bra ekonomi, tillfredsställande vänskap och relationer, fritidsintressen eller liknande är inte tillräckligt – enligt min egen erfarenhet.

Många av de mest olyckliga människorna finns bland dem som i våra ögon har ”fått allt”, såsom kändisar med massor av pengar och status.

Människan är kanske trots allt inte sin egen lyckas smed när det väl kommer till kritan?

Vad tror du – behöver vi tro på något större än oss själva för att livet ska kännas meningsfullt?