Let them...

Jag har varit på min nya arbetsplats i en månad nu.

Det är mycket som är bra, men det finns också en del som inte fungerar. Dels handlar det om själva arbetsuppgifterna, som har visat sig vara ganska monotona och inte särskilt lärorika i längden. Men det värsta är nog den närmaste kollegan som jag förväntas dela ansvaret med.

Jag upptäckte det redan under första veckan på mottagningen, och det har inte blivit särskilt mycket bättre sedan dess.

Jag ber om tålamod och kraft varje dag när jag ska till jobbet, och det testas rejält under dagarna.

Min frustration förvandlar mig till en person som jag inte vill vara.

Jag försöker styra och ställa, skapa ordning och struktur, få oss att samarbeta och hålla fokus på patienterna. Men när ingenting fungerar ger jag upp. Jag bygger en osynlig mur runt mig, blir tyst och slutar kommunicera.

Inte för att jag vill vara otrevlig.

Utan för att jag inte orkar.

För att skydda mig själv från att explodera av ilska och frustration.

De senaste dagarna har det varit mycket tystnad. Radio i bakgrunden. Inget onödigt prat som inte har med arbetsuppgifterna att göra.

Tråkigt, men just nu känns det nödvändigt.

Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Mel Robbins där hon pratade om sin ”Let them”-teori. Jag fastnade för tanken och började fundera på hur jag skulle kunna applicera den på min egen situation.

1. ”Låt dem” – låt den närmaste kollegan hålla på med sitt.

Fokusera på det du faktiskt kan påverka: dig själv och dina egna handlingar.

Jag kan inte få någon annan att plötsligt börja prioritera, ta ansvar eller arbeta på ett annat sätt bara för att jag försöker lite hårdare.

2. Ta upp problemet direkt.

Säg vad du faktiskt ser och hur det påverkar arbetet.

Till exempel:

”När du försvinner trots att det finns kö på mottagningen upplever jag att du inte respekterar patienternas eller kollegornas tid. Stämmer det, eller har du en annan uppfattning om hur vi bör prioritera arbetsuppgifterna?”

Den andra personen kanske inte håller med mig. Kanske ser personen situationen på ett helt annat sätt.

Och om personen inte kan eller vill ta hänsyn till hur jag upplever situationen, finns det inte så mycket jag kan göra åt det.

Jag kan inte förändra en annan människa genom att försöka hårdare.

3. Dra en gräns.

Hur mycket är jag egentligen beredd att tolerera?

Jag kan välja att sätta en gräns. Jag kan också bestämma mig för när situationen blir så pass dålig att jag behöver lämna den, för att skydda mig själv från att dras ner av den.

Förutom att jag själv påverkas av situationen tycker jag att det är så himla tråkigt att upptäcka att det finns en dysfunktion som verkar ha fått pågå under flera års tid.

Dessutom på bekostnad av andra medarbetares psykiska arbetsmiljö.

Att få fortsätta ”jobba som vanligt”, utan att någon – chefen? – ställer tydliga krav eller närmare följer upp hur verksamheten faktiskt fungerar i vardagen känns … ofattbart.

Men jag tror tyvärr inte att min arbetsplats är det enda stället där dysfunktion tillåts på bekostnad av andra människors arbetsmiljö och hälsa.

Det verkar förekomma på många arbetsplatser och inom många olika yrkeskategorier – inte bara inom vården.

Och kanske är det just där ”Let them” blir intressant.

Att acceptera att jag inte kan förändra andra människor betyder inte att jag måste acceptera vad som helst.

Jag kan låta dem vara dem.

Och samtidigt bestämma vad jag tänker göra.

Har du varit med om något liknande på en arbetsplats? Hur hanterade ni det?