Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor

Den här texten skrev jag hösten 2022. Jag var 44 år, hade precis bytt jobb (igen!) och kände mig mer vilse än någonsin.

Efter att ha kommit halvvägs i mitt liv kan jag konstatera att jag fortfarande inte vet vad jag vill göra när jag blir stor.

Det jag vet är att jag tycker väldigt mycket om att bara vara, titta på molnen, drömma bort mig, skriva några rader i min dagbok, lukta på en blomma och kela med mina katter. Tända en brasa, koka en kopp te, lyssna på musik som berör min själ och bara njuta av tillvaron.

Men att lukta på blommorna och titta på molnen drar tyvärr inga pengar till hushållskassan, så jag har varit tvungen att kompromissa och hitta olika vägar att sysselsätta mig genom arbete.

Men nu står jag här igen, bara några månader efter mitt senaste jobbyte, med en känsla av total meningslöshet. Ånger över alla timmar som blir till dagar, veckor och månader som rinner iväg på en arbetsplats där jag inte kommer till någon nytta överhuvudtaget. Visst, jag får en helt okej lön, har hyfsade kollegor och flexibla arbetstider, men trots allt detta är det som om en mur har rest sig framför mig.

Den säger: ”Hit men inte längre”, och jag har varken lust att klättra över den eller att hitta andra sätt att ta mig förbi den för att kunna fortsätta i mitt nuvarande jobb.

Jag måste vända.

Jag får panik, vågar inte, kan inte, litar inte på att det kommer att finnas någonting där ute för mig. Så jag stannar där jag står just nu, för en liten stund till. Njuter av den trygga tillvaron, av den stunds värme som den skänker.

Flickan med svavelstickorna.

Oavsett mina känslor, måste jag vända, då jag inte kan stanna och frysa till döds inombords, vilket jag befarar att jag kommer att göra om jag blir kvar för länge.

Jag läser en bok som heter Vinn över dina tankar av Jennie Allen. I den beskriver hon en känsla som jag har burit med mig länge nu.

Känslan av att vara rastlös och otålig när själen ropar efter något mer.

”Dina problem blir inte lösta så länge du sätter dig själv i centrum, för så länge du gör det kommer du aldrig få nog”, skriver hon.

Fastän vi undermedvetet försöker bli betjänade och få våra behov tillfredsställda, har forskningen visat att vår hjärna faktiskt mår mycket bättre när vi ger än när vi tar emot.

Du och jag är skapta för att spela en roll i Guds eviga berättelse och för att få känna en djup mening, inte för att slösa bort timmarna på en arbetsplats som gör att själen fryser till is.

Det kanske kom ut lite mer dramatiskt än vad jag hade tänkt mig, att själen fryser till is, men faktum är att vi pratar om livsviktiga och allvarliga saker.

Konsekvenserna och priset som en får betala när en går runt med en känsla av att inte bidra, att varje dag bedra sig själv och de andra runtomkring sig bara för att man fortsätter att låtsas vara en ”duktig flicka” som följer strömmen, är för höga att betala.