Jag gick på en bitch-kurs

Jag läste en artikel i tidningen Amelia om en kurs med fokus på att lära sig bli mer ”bitchig” och anmälde mig bums. Under fem mörka höstkvällar satt vi, en liten grupp kvinnor och en man, på varsin stol med anteckningsblock i handen för att lära oss hur det skulle gå till.

Varför skulle någon vilja bli en bitch, kan du undra? Det enkla svaret är att det har sina fördelar. Att vara mer bitchig i det här sammanhanget betydde att vara mer bestämd, lära sig säga nej och släppa behovet av att vara en people pleaser.

Under kursen fick vi tänka på personer som var positivt bitchiga – kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens, som tar plats och som säger sin mening. Vi pratade om Madonna, Beyoncé, Margaret Thatcher och Mona Sahlin.

Men jag satt där och tänkte på några av mina klasskamrater som jag beundrade. När jag under utbildningen kände mig frustrerad eller missnöjd med situationen hände det allt som oftast att jag lade mig ner, anpassade mig och bet ihop.

Jag tänkte på hur dessa kvinnor faktiskt satte ord på det som var fel, stod rakryggade och krävde förbättring. När det inte fungerade med handledningen på en praktikplats eller när en kurs inte höll måttet stod de inte tysta och accepterade läget, som jag ofta gjorde.

”Jag betalar för att vara här och lära mig”, påpekade en av dem.

Och det stämde ju. Vi betalade faktiskt för att vara där – både i skolan och på praktikplatsen. Inte nog med att vi satsade resurser i form av tid och pengar för att lära oss. Vi lade också vår framtida yrkesskicklighet i handledarnas händer.

Så det var förstås bättre att säga ifrån i tid om saker och ting inte fungerade som de skulle än att vara tyst, rycka på axlarna och hoppas att det blev bättre nästa gång.

Men det kostar att vara en bitch. Det kräver inre styrka och energi att stå upp mot orättvisor. Det kostar att inte bli omtyckt av alla. Det kostar att säga nej till både människor och möjligheter.

Och för vissa av oss – mig själv inkluderad – är det en väldigt jobbig känsla att inte vara omtyckt av alla och därför behöva säga nej, göra någon besviken eller ta en konflikt när en själv eller någon annan blir orättvist behandlad. Ofta är det enklare att stå upp för någon annan än för sig själv.

Därför behövs det kurser som den här. De påminner oss om att det är helt okej, och ibland till och med nödvändigt, att säga nej, säga sin mening och uttrycka sina känslor när något inte känns bra.

Tyvärr räcker det inte alltid med en kurs. Färdigheterna måste omsättas i praktiken. Du måste öva för att bli bättre.

När jag var arbetssökande under sommaren efter examen önskar jag att jag hade övat lite mer än vad jag faktiskt gjorde efter kursen. Jag hade tidigare lovat mig själv att ta tid på mig att hitta rätt arbetsplats och att jag inte behövde tacka ja till första bästa erbjudande, så som jag hade gjort tidigare och ångrat i efterhand.

Sedan gick allting väldigt fort, och jag glömde helt bort både mina löften till mig själv och det jag hade lärt mig på kursen. Plötsligt hade jag tackat ja till två jobb samtidigt eftersom jag inte ville göra någon besviken genom att säga nej. Hade jag bara kommit ihåg att det går alldeles utmärkt att säga: ”Tack för erbjudandet, låt mig få tänka på saken”, hade jag gjort livet betydligt enklare för mig själv.

I slutändan måste vi göra val som gör andra besvikna. Genom att backa ur det ena arbetserbjudandet gjorde jag chefen, som trodde att saken redan var klar, mer besviken än om jag från början hade bett om lite mer tid att fundera. Det hade inte varit något konstigt med det.

I stället gjorde jag situationen svårare än den behövde vara på grund av min inneboende people pleaser, som vill hålla alla nöjda och glada till vilket pris som helst.

Så förhoppningsvis fortsätter jag att lära mig av mina egna misstag och kommer ihåg att ett nej ibland är det bästa man kan ge – oavsett hur obehagligt det kan kännas att säga det högt när det väl gäller.

Har du svårt att säga nej? Hur hanterar du situationer där du inte kan göra alla nöjda?