Det jag inte förväntade mig första veckan på en ny arbetsplats

Jag började som sjuksköterska på min nya arbetsplats för en vecka sedan. Kollegorna jag jobbar med är trevliga och jag har fått ta mig an mina arbetsuppgifter i lugn och ro. Patienterna som jag träffat har hittills varit lugna och sympatiska, med undantag för några enstaka fall som jag inte behövt handskas med eftersom jag fortfarande är en rookie.

Jag är i det stora hela nöjd med mitt val.

Bortsett från själva arbetsuppgifterna, som jag redan nu vet med 100 % säkerhet att jag kommer att lära mig och klara av, har jag upptäckt att det inte är själva arbetet som kommer att orsaka bekymmer. Det är snarare dynamiken och arbetsfördelningen på avdelningen som kommer att kräva störst ansträngning.

Jag börjar inse att det finns utrymme för förbättring när det kommer till arbetssätt och effektivitet. Detta är extra viktigt eftersom vi inte är så många som jobbar på mottagningen, vilket lätt gör att det uppstår irritation när alla inte drar åt samma håll.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men faktum verkar vara att oavsett vart jag går möter jag samma typ av problematik. Det är tröttsamt att upptäcka att jag återigen behöver jobba med mig själv. Eftersom det inte går att ändra på en annan person behöver jag träna på mina färdigheter när det kommer till tålamod, tolerans och konflikthantering.

Jag som bara ville komma igång med jobbet som sjuksköterska och slippa det där tjafset!

Allt ovanstående – att vara ny på en arbetsplats, nybörjare i yrket och försöka komma underfund med nya kollegor – har gjort mig extremt trött.

Jag upplever att jag sover ganska bra på nätterna, men vilopulsen är konstant hög och min smartwatch talar sitt tydliga språk, både när det kommer till sömnkvaliteten och återhämtningen.

När jag googlar efter bra råd för den rådande situationen får jag följande:

Du kan endast ta ansvar för din egen insats, inte för verksamhetens logistik.

Att bära på problem som du inte kan lösa orsakar mental stress och påfrestning, vilket i värsta fall kan leda till att du själv drabbas av sekundär utmattning.

Det är viktigt att vara tydlig med gränserna samt att inte dölja kollegans beteende genom att ta ansvar för att tömma väntrummet.

Allt detta låter så bra, men i praktiken är det lättare sagt än gjort.

Jag är van att vara effektiv och ser det som en självklarhet att jobba undan arbetsuppgifterna. Det som stressar mig är när jag upptäcker att det saknas struktur och rutiner, särskilt när jag är ny och oerfaren på arbetsplatsen.

Då vet jag inte vart jag ska ta vägen med min frustration och jag kan börja klättra på väggarna. Eller helst bara springa därifrån för att slippa konfrontation.

Jag känner att jag inte har rätt att bli arg på den annars så snälla kollegan som jobbar i snigelfart och verkar helt sakna tidsuppfattning och förmåga att prioritera sina arbetsuppgifter.

Så här står jag alltså efter min första vecka på jobbet. Jag vet att jag behöver ge det tid. Jag är ny, jag håller fortfarande på att lära mig både jobbet och människorna jag arbetar med. Kanske kommer mycket av det som stör mig just nu att kännas helt annorlunda om några månader.

Men jag behöver också lära mig något annat: att alla inte arbetar på samma sätt som jag gör. Och kanske är det just där min största utmaning kommer att ligga.

Att kunna se vad som behöver förändras utan att känna att det är mitt ansvar att förändra allt.

Att kunna säga ifrån när något faktiskt behöver sägas – men också kunna släppa sådant som egentligen inte är mitt problem.

Det låter enkelt. Jag återkommer om några månader och berättar hur det gick.

Hur gör du när du hamnar på en arbetsplats där andra arbetar på ett helt annat sätt än du själv? Kan du släppa det – eller börjar du också klättra på väggarna?